Ilskebyttan

Funderar just mycket igen. Tror att jag krisar lite. Kan ju vara lätt att koppla det till en kommande födelsedag? Jag vet inte. Det finns nog en drös andra anledningar också och det är också lätt att se diverse ledtrådar i arbetslivet. Jobbet är ju alltid väldigt närvarande i mitt privata liv. Funderar nu på mätandet. Jag är ingen mätande person. Jag är logisk och analytisk och känslig. Men inte mätande. Har aldrig varit lagd åt att sätta upp mål för mig själv. Har aldrig mätt mina framsteg. Har ibland svårt att relatera till kurvor och diagram, även om jag är (eller var) relativt bra på matte.  Jag vill förstå verkligheten inuti. Jag behöver fatta med hela min själ. Det gör jag oftast. Det har hjälpt mig i hela mitt liv. Men ibland ligger det mig i fatet. När jag ska samarbeta eller komma till konsensus med människor som inte är som jag. Människor som behöver mäta. Människor som ser ner på det som upplevs och känns. Människor som tycker att ”psykologi” inte är ett problem att...

Jag har tidigare flera gånger uttryckt mitt motstånd mot att kategorisera och generalisera. Att gruppera och tro att ens egen definition av möjlig gemensam nämnare i en grupp (om det så är en stor näsa eller svart hår eller fräknar) ger en tillåtelse att behandla alla individer i den som vore de samma. Om det tycker jag INTE. Men. Jag har hamnat i ett dilemma. Och diskussioner med bl a min man. Ang feminism, kvinnoförtryck, patriarkat. Där klumpar vi ihop män till en homogen grupp. Det är ju lika illa? Eller? Well. Nu blir det svårt. För mig åtminstone. Det ÄR ju ett strukturellt mansproblem. Vi lever fortfarande i ett mansstyrt samhälle. Om än mindre än många andra länder. Men. Det handlar om män vs kvinnor. Den grupperingen kommer vi inte ifrån. Men det är ju inte alla män... Jag spottar och fräser när nån nu använder "inte alla män"-repliken. Jag tycker att den är så tröttsam, uttjatad och meningslös. Och det där fräsandet leder ju inte direkt till en konstruktiv dia...

"Metoo" har verkligen blivit ett begrepp. På oerhört kort tid har historia skapats över världen. Och ingen kan värja sig. "Inte alla män"-sägarna måste tänka efter lite extra. Vi som har använt hashtaggen, om så bara som en liten kommentar, måste tänka efter lite extra. Alla, måste tänka. Jag tror att detta kommer att förändra vårt beteende. Vi tvingas alla att börja fundera över vad som är OK och inte. För mig och för någon annan.  Normen tillhör inte bara männen. Den tillhör oss alla. Vi var helt säkert många som avfärdade den första självrannsakan med ett "nä, jag har aldrig..."... för att ganska omgående få minnesbilder av diverse övertramp. Att det inte är självklart enkelt att hitta händelserna beror på att vi alla är utsatta för samma indoktrinering. "Äsch, killar gör ju sådär". "Jojo, men skyll dig själv". "Ta det som en komplimang". Vi är hjärntvättade med att män har tillgång till våra kroppar närhelst de vill, oav...

Bloggsuget har ökat den senaste tiden. Igen. Det var väl 1,5 år sen senast. Kanske det kommer nu igen för att tankarna får utrymme mer än på länge. Att pendla ger möjlighet till att tänka hela tankar. De får ta slut och övergå i nya. Då börjar det klia i bloggfingrarna. Äntligen.  Idag funderar jag på människor och grupper. Människor i grupper. Att människor har ett starkt behov av att gruppera. Att indela i delmängder. Att hitta gemensamma parametrar. Jag funderar ofta på just detta. Varför är det så? Varför måste vi klumpa ihop? Varför är det så mycket svårare att se individer, med varsin unik karaktär? Varför måste vi sätta epitet när det handlar om fler än en? Vi hittar nåt som förenar/liknar, och vips är det en klump utan ingående komponenter. Varför är det viktigt att säga "invandrare" om en grupp som ser ut att höra till samma etniska ursprung? Vafan är "invandrare"? Alla utom svenskar? Bara de från Mellanöstern? Bara de som beter sig? Hade en diskus...

Ibland kommer behovet över mig. Behovet att skriva. Men det var länge sen (som vanligt de senaste åren) jag tog mig tid och ro att verkligen skriva. Jag vet inte exakt vad det är som gör att jag skriver mindre nuförtiden än för några år sen. Men alltså. Livet. Jag tänker så mycket på livet. Och döden. Och vad jag gör med mitt liv. En helt vanlig och ordinär mittlivskris antagligen. Eller nja. Vet inte om jag krisar så värst. Min hjärna är ju aldrig tyst. Den babblar hela tiden. Om detta är en kris så har jag krisat hela livet. Så nä. Ingen kris. Men igen då. Livet. Jag närmar mig faktiskt 50. Det ger mig ofta ångest. Ångest för att jag inte har levt ordentligt. För att jag bara har jobbat. Varit dålig på att göra saker för mig själv. Varit för trygghetssökande. Gjort mig för beroende av min ekonomiska situation. Vadå. Vi som gör så mycket kul. Det ser man ju på Facebook. Ja. Tillsammans med H gör jag verkligen mycket kul. Men de där kul grejerna är ju bara mellan allt slit. Det ä...

Fortsätter på introvert-spåret. Begreppet har ju onekligen blivit lite hajpat den senaste tiden. Var och varannan snackar om introversion. Men det som är bra med det är att stämpeln verkar bli utbytt. Från negativ, till helt OK och nästan positiv. Det kanske är lite trendigt att vara introvert? Vet att vi behandlade introversion och extraversion på psykolog-kursen jag tog på universitetet. Det var rätt uppenbart då också att jag själv tillhörde den ensamhetssökande skaran. Men att jag, som sagt, har försökt mota bort dessa egenskaper genom åren just pga den negativa stämpeln. Man skulle inte vara sån. Man skulle vara en minglande, småpratande, umgängestörstande människa. Det var bra. Så jag försökte bli bra. Nu kan jag ju lätt se kopplingar mellan mina perioder av utmattningsdepression och min introversion. Om man hela tiden kämpar emot sin natur och försöker vara alla till lags och ställa upp för alla överallt (ffa i arbetslivet) och missar att säga nej när det är dags, så är det ...

De senaste dagarna har jag funderat lite mer på offerrollen. Det har lite med lättkränkthet att göra. Det har lite med eget ansvar att göra. Och det har en del med det bekväma (?) i att ta på sig en fluffig offerkofta och vara helt beroende av andras agerande, att göra. Jag tycker att människor har ett eget ansvar. Ett ansvar att ta hand om sig själva och sitt eget liv. Också ett ansvar att ta hand om sina egna aktioner och reaktioner. Jag ser offerkoftismen som någon form av narcissism. För att vara ett offer för omständigheterna runt omkring behöver man på nåt sätt tro att man är i centrum. Den som andra är runt och på grund av. En tro att folk i ens omgivning är så upptagna av en själv att allt de gör och säger - både positivt och negativt - är till för just mig. Nä. Människor har fullt upp med sig själva. De kan vara omtänksamma, avoga, empatiska, avståndstagande, nära, främmande. Men de är sällan fokuserade på att fundera på hur just jag uppfattar omvärlden. De flesta har vanligt ...

Funderar otroligt mycket på rädslor nuförtiden. Ffa människors inneboende, primitiva rädsla för det främmande. Vi är så djupt programmerade att värna om gruppen och att mota bort de som står utanför vår egen grupp. Allt vi inte är vana vid, blir vi rädda för. Och rädslan uttrycks i fördomar, kanske mobbing, och ibland rent av hat. Vi kan bilda grupper av vad som helst. Alla i Sverige. Alla på en ort. Alla på en arbetsplats. Alla som är hetero. Alla som följer normen som gruppen har skapat. Vad som än binder ihop oss skapar en grupp som kan hålla på vårt och stänga ute de andra. De andra är de som är annorlunda än vi. De som klär sig annorlunda. De som rör sig annorlunda. De som attraheras annorlunda sexuellt. De som tror annorlunda. De som inte är i Sverige. De som är i Sverige men inte följer Sverige-gruppens normer och regler. Allt utanför gruppen är ett hot mot vår egen grupp. Eller? Den där grejen förstår jag inte. Varför skulle de utanför gruppen vara ett hot mot oss inom vår ...

Sen ca 1,5 år tillbaka experimenterar jag också med hårtvätt. Mitt torra, trötta, sträva, tagelliknande hår var helt bedrövligt sommaren förra året. Det kvittade hur jag gjorde så var det risigt, frizzigt, slitet och omöjligt att få ordning på. Som alltid är det bra att yppa problem ibland för nån nånstans. "Har du läst om no poo-metoden?" var det en kollega som sa när jag beklagade mig. Nope. Det hade jag inte. Men nu har jag. Kunskapstörstande läste jag allt jag kunde komma över och hittade min variant av no poo, eller balsammetoden. Sen den dagen kan jag räkna gångerna jag använt vanligt schampo på en hand. Principen är att man inte använda balsam/oljor/produkter med silikoner. Silikonerna lägger en hinna på håret som skenbart gör det lenare. Men det måste tvättas bort med sulfater, som därför finns i nästan alla vanliga schampon. Sulfater torkar ut håret etter värre. Och så är man silikon-sulfat-cirkeln. Den ville jag ur. Nuförtiden tvättar jag håret i balsam och ...

"Men du är väl inte introvert? Du är ju trevlig!". Den frasen inledde en liten konversation jag hade med min kollega idag. Han syftade på mig och mina senaste inlägg lite här och där om att jag faktiskt har en introvert läggning och alltid har haft - men först nu börjat fundera på hur jag ska hantera den sidan av mig själv. Just det där är den vanliga uppfattningen. Introvert = inåtvänd, inbunden, tyst och asocial. Tråkig och svår. Synd om. Sur. Det stämmer inte. Introvert är helt enkelt människor som får energi av att vara ensamma, till skillnad från extraverta personer som får energi av att umgås med andra. Introverta personer är inte asociala. Men de (vi) har inte samma behov av att vara sociala som de icke introverta. Men jag har alltid haft den bilden själv. Man ska inte vara tyst och reserverad. Man ska inte sitta för sig själv i egna tankar. Det är inte normen. Det gör omgivningen obekväm. Så jag har jobbat mig ifrån det beteendet så mycket som möjligt. För det ä...

Mitt intresse för barfotalöpning väcktes för drygt två år sen. Jag hade då försökt jogga i vanliga löpardojjor i flera år, med olika bra framgång. Sprang en del lopp men det var ett lotteri inför varje runda. Skulle ryggen hålla eller inte? Skulle knäna braka ihop efteråt? Jag gick till sjukgymnast. Värdelöst. Han babblade bara om ergonomi och konstaterade bara att jag hade ont på ett ovanligt sätt. Och fortsatte prata ergonomi och svankstöd. Ingen hjälp där. Försökte själv att töja å greja och stretcha och springa ändå. Ont, ont, ont. Ryggen stelnade till och knäna blev så illa att jag knappt kunde gå i trappor alls under en sommar. Gick till en naprapat. Han var BRA. Lindrade mina besvär otroligt mycket. Men jag vågade inte nämna min nya vurm för platta skor. Och han varnade mig nästan för att över huvud taget springa mer. Och efter ett tag började ryggen krångla igen. Jag köpte ett löpband på Blocket för att få igång mig. Tog ju ett tag innan det hände. Igångkommandet alltså...

De senaste åren har jag fått nya idoler. En av dem är Martina Johansson. Hon känner inte mig, jag känner henne, men så är det ju med bloggare. Man lär känna vissa av dem på ett plan ändå. Martina driver bloggen martinas.nu - tidigare highfatfitness. Givetvis hittade jag henne via LCHF och diverse nätverkstrådar därifrån, men det är inte pga LCHF jag stannar kvar hos henne. Det är hela Martinas inställning och driv som fascinerar mig. Hon är civilingenjör och alltså utbildad i att tänka och analysera vetenskapligt. Men istället för att fastna i källhänvisningar till vetenskapliga rapporter, kör hon sina empiriska tester på sig själv. Hon är ett fan av N=1. Studier med en enda deltagare. Och i hennes fall är deltagaren hon själv. Hon kallar sig biohacker och jag själv skulle aldrig kunna gå så långt eftersom kunskaperna saknas, men jag gillar starkt hennes tanke om att prova själv. Se vad som händer. Vad mår jag bra av? Vad mår jag sämre av? Sen jag upptäckte LCHF 2007 har jag s...

Tänk att det var drygt ett år sen jag skrev här.   En period för många år sen skrev jag ganska regelbundet. Och jag undrar ofta nuförtiden varför jag inte gör samma nu. Vad är det som har ändrats, förutom livspartner, arbete och bostad...? Jag är ju ändå densamma. Lite äldre och rynkigare. Behöver läsglasögon. Men. Samma. Då drevs jag av en lust att skriva och verkligheten memorerades dagligen som potentiella blogginlägg. Nuförtiden har jag egentligen lust men tar mig inte tiden. Tänker inte hela tanken ut. Trots att jag vill. En teori är att jag i mitt nuvarande liv inte så självklart sätter mig vid datorn hemma. Ett beteende som var helt naturligt i den förra familjekonstellationen, är inte lika givet numera. Det är ingen som hindrar mig, mer än jag själv. Men det är inte den vanliga umgängesformen. En annan är att facebook och andra sociala medier har tagit över rollen. De små momenten kan fångas lika lätt på "insta" som på en blogg. Det kanske bara är etablera...

Jobbar idag. Jobbar alla vardagsdagar det här jullovet. För att semesterdagarna typ tog slut och för att det är en dag här och en dag där. Men just nu ångrar jag mig lite. Ser alla inlägg om julgranar och väntan och glögg och bara sån där "päsning". Så sitter jag här och roddar i supportärenden... Och tycker lite synd om mig själv som den martyr jag är. Men min man var uppe före kl 06 idag trots att han är ledig, för att hämta MIN dotter i Kungälv och köra henne till flygplatsen. Och sen åkte han och handlade. Vem är det synd om EGENTLIGEN här...? God Jul alla människor!

Dessa tre betyder mycket för mig. De packas varsamt in när julen är slut, och får hedersplatsen vid första advent. Jag har gjort dem själv. Eller. Panduro har väl gjort träbitarna och stoppat ner dem tillsammans med färg och lim i en låda, men jag har målat och klippt och pysslat och limmat.  Det är inte riktigt likt mig att pyssla. Men att pyssla ihop dessa tre kompisar var livsviktigt.  Jag mådde inte bra då. Jag kunde inte slappna av. Hade sväljproblem, hög puls och ångest. Var sjukskriven och visste inte vart jag skulle ta vägen med mina tankar och min oro.  Något drev mig till en hobbybutik inför jul. Bara det var en kamp då. Kamp mot yrseln och mig själv. Men jag fick med mig dessa hem. De fick mogna i sin låda några dagar. Så, en ensam kväll, plockade jag fram dem och satte igång. Jag slutade inte förrän de var klara.  Jag vet inte hur många timmar det tog, men under de timmarna var jag frisk och utan ångest. Jag var i en egen rymd, u...

Är glad att jag kan bli arg ibland. Har ju hävdat tidigare att jag är arg för det mesta, men det är nog inte riktigt sant. Den självbilden kan nog kastas. Men ibland blir jag arg på riktigt och igår var ett sånt ibland. Det har ju sprungit hantverkare i mitt hem i åtta veckor. De bytte låskolv i ytterdörren och sen dess har de haft fri tillgång till mitt hem, mitt liv, mina saker. Har försökt att inte tänka på det så mycket, och vi har ju varit där varje dag även när inte någon av oss bodde där. Idag ska det vara klart. Hoppas att slutstädet görs idag. Kanske i detta nu. Jag skickade ett gäng anmärkningar till en av projektledarna. Det är skrap- och skavmärken, smutsiga tapeter och försvunnen sopborste och lite sånt. En av (förmodligen) arbetsledarna ringde upp mig igår. Han undrade vad jag menade med en sak. Jag ville bara veta var hans tjommar hade lagt en bräda/platta/golvbit som de hade bänt bort för att vi inte kunde själva. Då framträdde attityden. Den ansvarslösa attityd...

Min älskade syster messade mig ang förra inlägget. Hon skrev ungefär att man inte ska jämföra sig med andra och alltid komma ihåg att man är bra och gör bra. Hon är verkligen bra.

Nu är det bara några få dagar kvar. Igår tog de bort plasten. Det kändes ju tomt. Ett tag. Menar... man har ju klivit igenom de små hålen till kök och vardagsrum i snart åtta veckor, så nu blev det väldigt öppet och luftigt. T o m katten undrade lite. Hon har ju varje dag hoppat över en fladdrig plasttröskel. Nu kunde hon spatsera rakt in i hallen. Men skönt. Hoppas att de städar idag, typ eller så. Och gärna lagar det de gjort ofint. I lördags var jag på författarkurs. Skrivkurs, åtminstone. Lite förmätet att tro att man blir författare på det viset. Men visst. Jag har läst fler än en artikel om succéförfattare som börjat banan med en liten skrivkurs. Jag tror att jag vet att jag är en vänsterhjärnhalvig person. En inte så kreativ. Men jag vill inte vara det. Jag vill vara båda. Och egentligen kanske inte ett facebook-test eller mina komplex (hämmad, dålig självkänsla å allt det där) duger som källa och referens. Samtidigt är jag högkänslig och tar in och förvaltar allas sinnes...

Man blir fort en vanemänniska. Har levt i resväskor i sex veckor och letade automatiskt i dem igår trots att jag var hemma. Nu kan jag ju hämta kläder i lådor och garderober som vanligt folk. HEMMA! OK... Vi har ingen dusch och det är attans smutsigt och rörigt. Men det är hemma. I två veckor blir nu rutinen att hinna ut ur hemmet innan det blir invaderat av jobbagubbar och duscha på jobbet. Premiär idag och det funkade fint. Bara två veckor kvar.

Har bloggidéer typ varje kväll när jag ligger i dvalan mellan vaken och sovande, men de har liksom alltid vaporiserats på morgonen. Men vad funderade jag på igår? Jo. På folk som tycker. Folk som lägger energi på att tycka saker som inte är viktiga. Och who am I att bestämma vad som är viktigt? Såklart kan jag inte det. Men det kanske handlar mer om att tycka saker om företeelser man inte kan påverka och som inte gör nåt särskilt avtryck på något eller någon egentligen. Just de där "tycken" avsmalnar ofta till rena personangrepp. Och vad är det för bra med det, för nån alls? Ta t ex det här med årets julvärd i SVT. HUR kan det bli så viktigt? Det handlar om en person som ska prata mellan inslagen. På TV! Och tända ett ljus. PÅ TV! Såg några kommentarer igår efter att årets val offentliggjorts - och blev lite rädd för mänskligheten. INGEN skrev något positivt, typ "kul", "lycka till", "roligt för Petra". Kommentarerna handlade bara om hur illa...